Under sina dryga 60 år har Marinens skonerter haft olika radioutrustningar med varierande prestanda. På denna sida försöker jag beskriva apparater och miljön med fördelar och begränsningar. Jag håller mig till HMS Falken som jag seglat med men i stort gäller uppgifterna även HMS Gladan. Information har främst hämtats från böckerna Marinens Skonerter (Olow och Gattberg) och Sjömanskap (Carlberg) samt några samtal med telegrafister.

Bilden ovan är från en installation av 10W KV m/44 på motortorpedbåten T26. Installationen på Falken kan ha liknat denna och var belägen på babordssidan alldeles bakom förliga trossbotten. På vänster sida ser man mottagaren i mitten sändaren och till höger nätaggregat.

När skonerterna skulle utrustas fanns det några viktiga begränsningar. Under 1939 konstruerades och tillverkades ett antal bärbara (cykelburna) kortvågsstationer t ex 10 W Br m/39 som användes för kommunikation inom ca 50 km avstånd. Tillverkare var Svenska Radioaktiebolaget (SRA). Vid denna tid rådde det stor brist på komponenter av hygglig kvalitet. Detta påverkade tillgängligheten på fungerande apparater. I viktiga radionät kunde man öka antalet stationer så att några kunde slås ut utan att tillgängligheten påverkades nämnbart. Inom landet fanns också en omfattande underhålls organisation men ombord på ett fartyg på lite vidare farvatten kunde det bli en katastrof.

Flygvapnet köpte 15WBr m/39 från Telefunken som hade gott rykte för pålitliga radiostationer. Marinen fick låna stationer från flygvapnet inför långresan 1955/1956. Jag citerar från boken Marinens Skonerter sid 95: "Vår radio på den här resan är den 15 watts bärbara kortvågsradio, som i brist på lämplig marin utrustning hade inlånats av flygvapnet! En anläggning jag kände till sen min tid på F2 under kriget. Vi använde ofta dessa 15 wattare, och vi hade alltid bra förbindelse. Även när det spökade för andra. Och den gick fint här ombord också, när den väl installerats rätt. Vilket inte var fallet när vi gick från Sverige. Fick göras om i England. Kortslutning i antenngenomföringen."

Marinen anskaffade från SRA en 10 W KV m/44 som kunde installeras i fartyg. Den användes huvudsakligen till kustbevakningsstationer och mindre fartyg såsom bevakningsbåtar men också som reservstation på större fartyg.
En stor begränsning var det helt otillräckliga frekvensområdet för rymdvågs utbredning på större avstånd. Stationerna var konstruerade för trafik på kortare avstånd och med arme'ns behov av KV-radio på fo-nivå.

Skonerternas elnät var klent , vilket begränsade sändaruteffekten. En hjälpmaskin (av Atterberg kallad lys-dieselmotor) som försörjde 110 V nätet och batterierna med en kapacitet på 2 KW. Batterierna kunde också laddas från huvudmaskinen. Vid översynen 1969/1970 byttes elnätet och två dieselaggregat installerades och batterierna slopades. Senare har man installerat en mini generator för att under vissa tillfällen kunna segla utan att störas av motorljudet. Möjligheten att rigga upp effektiva antenner och täta genomföringar har stor betydelse för räckvidden. Skonerterna har verkligen dessa möjligheter.

På vilka farvatten skulle skeppen segla ? Det har stor betydelse för vilka egenskaper radioanläggningarna borde ha. Först talades det om Östersjön men redan 1948 seglade man till England och första långresan startade hösten 1952 med destination Västindien. Det ställs speciella krav på utrustning och telegrafister om man vill ha förbindelse med Sverige. Varje natt åskar det men bruset från blixtarna stör dock mindre ju högre frekvensband man använder. Det civila världsomfattande sjösäkerhetsystemet SOLAS som användes fram till 2000 bygger på att fartyg med telegrafist och kuststationer lyssnar på 500 kHz övriga hade 2182 kHz som nödfrekvens.. Från och med 2000 ersätts SOLAS med GMDSS (Global Mritime Distress Safety System). Enligt min bedömning fyller nuvarande utrustning kraven även om dessa inte gäller för örlogsfartyg. Det fanns alternativ men alla hade begränsat frekvensområde och krävde strömförsörjning som var på gränsen av vad elnätet kunde tillhandahålla. och kravet på installationsutrymme var också begränsnde. Valet av 10 W KV-stationen m44 var därför ganska naturligt men visade sig vara ett dåligt val med hänsyn till skonerternas operationsområde.

Marconi Transarctic var en station framtagen som reservstation på telegrafifartyg inom Nato, men också på trålare som fiskade i Nordatlanten. Nato hade strängare krav på radioutrustningar än vad de internationella reglementen (SOLAS) hade. Konstruktionen var mycket robust och driftsäker. Stationen var typgodkänd av engelska myndigheter (GPO) och hade långvåg med 500 kHz som fram till år 2000 var stommen i dåvarande sjösäkerhetsystem för fartyg på över 1600 brt i internationell fart.

Data för sändaren
Uteffekt 50-70 W
Frekvensområde 375-520 kHz och 1,6 -13 MHz
Vågtyper A1, A2 samt A3
Strömförsörjning 24 V nycklad A1 17 A stb 3 A Data för mottagaren
Frekvensområde 200-520 kHz och 1,6-13 MHz
Känslighet 3 - 5 uV
Bandbredd -40 dB 18 kHz
Spegeldämpning 35 - 100 dB

Den 17 juni 1956 mönstrade jag på HMS Falken som då hade den nyinstallerade Marconistationen. Skonerterna deltog i första Tall Ship Race Torbay till Lissabon. Jag hade mycket goda erfarenheter av radioutrust ningen från resan som också omfattade svår orkan i Engelska kanalen. Installationen var välgjord med en mycket effektiv huvudantenn.
Inom radio området gick utvecklingen snabbt. Tekniken med enkelt sidband och frekvenssyntes är viktiga exempel. Nya utr
ustningar var dessutom mindre skrymmande och energikrävande och oftast driftsäkrare med transistorer istället för elektronrör.

Harris tranceiver R 301 med antennanpassare RF 302

Den var 1970 en mycket modern station. med halv-ledare utom för slutrör och moduationsrör. Handhavandet var mycket enkelt med digital frekvensinställning med hög noggrannhet dessutom var strömförbrukningen låg genom enkelt sidbands tekniken (SSB) I radiohytten fanns också en extra mottagare GEC BRT 400.

Data för sändaren
Frekvensområde: 2 - 15 MHz
Uteffekt: 100 W
Vågtyper: CW, AM, SSB
Strömförbrukning: 27,5 VDC 13 A
Data för mottagaren
Känslighet: 1uV (SSB)
Frekvensområde: 2 - 15 MHz
Spegeldämpning: 70 dB

Mottagare m/50 (GEC BRT400)var en i svenska försvaret mycket använd mottagare som tillverkades i England 1947 till 1965. Frekvensområdet var 150 kHz till 30 MHz med avbrott fr 385 till 510 kHz, det civila långvågsbandet som utgjorde stommen i sjösäkerhetssystemet. Jag har personligen en del negativa åsikter om mottagaren. som med en mellanfrekvens på 455 kHz och 2 HF-steg hade synnerligen dåliga storsignalegenskaper på de högre banden. På skonerterna var detta acceptabelt då man ju hade tillgång till Harris transceivrarna som hade desto bättre data.

I mitten på 1980 -talet anskaffade Marinen ett stort antal Skanti sändtagare TRP 8092 och ytterligare 100 st beställdes 1991. Totalt tillverkade Skanti fler än 10000 TRP 8000. Genom en uppdelning i tre enheter manöver, radio, antennanpassare var stationen lätt att installera även i trånga utrymmen. De befintliga Harris tranceivrarna var udda inom organisationen och blev dyra i underhåll. Skanti stationerna blev en standardutrustning under en lång period.

Bilden nedan visar hur den kombinerade radio- och navigationshytten såg ut 1995. Skanti kortvågsstation är flyttad hit och en Thrane&Thrane standard C satellitterminal samt en Navtex-mottagare har installerats. På halvdäck finns en VHF-station. På handelsfartyg började man allmänt på 1960-talet installera VHF på bryggan och därmed tog navigatörerna över kommunikationen med lotsar och närliggande fartyg.